Jag: Du är inte värdelös.
Han: Har ju liksom förlorat dig och du var min styrka.

Han är inte värdelös i mina ögon. Han förlorade inte mig. Han förlorade bara sitt svärd och sin sköld som han en gång bar. Allt jag behöver är tid, att kunna sakta glömma bort det som hänt. Jag står nu mellan och det är halvvägs. Frågan är när jag kan låta allting bli... nästan, som förr. Det handlar att börja från början, från ruta ett som det var för flera år sedan. En dag får han kanske tillbaka sitt svärd och även sin sköld för att skydda någon.

Varför visste jag aldrig att jag var hans styrka? Jag visste bara att jag var någon han skyddade.