"Jag trodde att jag var en av dem som aldrig grät inför andra. Jag har alltid tyckt att gråta inför andra är en renlig skam. Gråter man inför någon annan, måste man straffa sig själv på något sätt. Jag ansåg det och jag valde att undvika att gråta framför andra. Jag lyckades gömma mina tårar i femton år, nästan. Det är endast min familj har sett mig fälla tårar ur ögonvrårna som liten men det slutade komma tårar när jag började växa. Jag lät inte någon se mina tårar.

Mina tårar är dyrbara och när mina tårar börjar brännas bakom ögonglobar då begraver jag mitt ansikte under en mössa eller en tröjluva. Jag lät inte mig själv fälla en enda tår när jag föll och skrapade bort hud på knän eller skapat ett stort, blodigt och köttigt sår på underarmen av en olycka i grundskolan då jag föll nedanför en stenvägg.

Jag valde att skratta, jag skrattade varje gång jag skadades. En skrattande väg var vad jag valde, inte den skamliga, gråtande väg. Inte en enda vän under alla år på grundskolan hade lyckats se mig gråta oavsett vad de gjorde. De mobbade mig aldrig, de försökte aldrig få mig att gråta trots att jag blev slagen. Jag lät pojkar slå mig att min hud framkallade blåmärken på axlar och ryggen. De trodde att jag var så stark, på grund av min kropp. De började slå mig igen så fort de blågula eller lila blåmärken försvann. Jag skrattade varje gång jag blev slagen. Trodde de att min hud var gjord av stål? Utsidan på mig liknar kanske stål, men insidan liknar glas.

Jag lät mina dyrbara tårar rinna av sig varje gång jag var ensam. Helt själv i ensamheten, utanför och inuti mig. Att gråta framför någon, är som att blotta sig framför någon. Det är en skam, en renlig ful skam. Jag har inte lust att gråta som ett 6åring barn, för jag kan inte gråta fram mina dyrbara tårar efter att mänskliga ögon har sett dem. Det är så jävla skamligt gjort av mig att någon såg mig gråta, mina dyrbara tårar som inte är värd att se på förutom jag själv. Folk säger att de finns där för mig, och jag ska säga till dem när jag behöver deras sällskap när jag blir deprimerad. Problemet är att när jag väl är deprimerad, så avvisar jag folk. Hur kan jag då be om deras sällskap, när jag inte vill eller vågar?

Min största rädsla är att behöva trösta någon som gråter. Jag är livsrädd att någon börjar gråta framför mig för att jag inte vet hur jag ska göra, hur jag ska säga, hur jag ska trösta men jag vet att man bara behöver vara där, låta personen känna att jag finns där så hon eller han kan berätta. För jag har inte lärt mig av någon som tröstade mig när jag grät för det har inte hänt, eller jo en gång men då minns jag inte det. Jag är dålig på att svara på frågor ifall de frågar saker, eller att jag ska säga saker som gör dem glad. Jag kommer bara att bli förstenad och glor på hur de bölar och gråter floder framför mig. Jag anser mig själv som en dålig människa som gör inget, bara sitta och tänka på sitt eget liv än andras. Jag vet inte ens hur jag ska hantera ifall någon nära någonsin bryter ihop framför mina mörkblåa ögon i ett nyktert fall.

Men innerst i mig, kommer jag alltid att veta att varje ängel gråter."



Än så länge är det bara två utanför familjen som har lyckats fått se mina tårar. Jag vet att det finns flera dagar längre fram i framtiden då jag förstår att jag kan gråta ut hos någon jag känner mig trygg med. Men jag har inte accepterat det än.