Nu får det bli det här den sista. Jag skrattade när jag läste i en dokument där jag skrev under 2005. Där skrev jag att jag gillade att fantasiera och försöka tänka mig hur det skulle kännas även om jag har aldrig gjort det. Det här är ett exempel på en dikt jag skrev, ett försök var det tydligen. Vad uppfattar ni av dikten? Fråga isåfall inte om vad jag menade, för jag minns inte.

Mitt i dimman
Märker jag inte att jag glömde
Att jag drömde


I min egen dröm


Min tid flyter på och jag följer den som går
När drömmen pågår


Stannar tiden
Även världen


Drömmen får mig att drunkna
Och ur mig höll jag på att försvinna
Mitt i dimman


Det är en fel timning
Allt börjar virvla omkring
Här i dimman


Jag drömmer, utan eller med minnen
Jag borde ha gjort mig av med
För länge sen


Tinningarna bultar
Allting voltar


Blott en minne, det får marken
Att gunga, jag faller, allt mer ner i
Virvlet, likt en tornado mitt i dimman


Drömmen måste ta slut, den måste innan allting tar slut, så fort
Snabbare än när en skottkula avfyras
Innan min återvändo slutar att finnas där


Mitt ansikte vilar på en vita kudde
Så blek, så oskuldsfull


Jag vill vakna till liv


Mitt i dimman
Drömmen måste nu avslutas
Omedelbart Innan min själ lämnar min kropp
Mitt i dimman


Sitter jag fast här
Dimman i famnen


Jag har nu slutat att kunna vakna
Till liv