En dikt jag skrev för länge, länge sen. Fyra eller fem år sen. Den minns jag rätt bra, den skrev jag när jag satt och tänkte om hur det skulle vara att vara osynlig. Extremt osynlig, som att vara död.


Jag såg mig omkring
Jag hörde någon ropa mitt namn
En obestämd röst, från en obestämd plats


Jag såg mig själv stå på den smala stig, som fortsatte framåt
Det fanns ingen stopp på den
Denna obestämda röst ropar fortfarande mitt namn
Jag lyssnar hur det låter i skogen


Dimman var tjock, luften var fuktig och det var mörkt
Omkring här i skogen
Det hördes nästan knappt medan det susar lågt
Någon ropar mitt namn, nånstans från en obestämda plats


Jag tog upp en kotte som låg vid foten och kastar så långt jag kunde
Jag såg mig omkring
Kotten var vid foten igen
Exakt där den låg Jag såg mig omkring


Jag såg en människa gå förbi
Som om människan inte såg mig
Människan fortsatte ropa mitt namn
Jag fanns ju där
Människan såg inte mig, som om jag inte fanns