Det är något som vimlar i mitt huvud om att man ska orka med att leva. Det är egentligen något jag aldrig tänker på numera, men ikväll har mina fingrar lust att leka med bokstäverna. Det finns människor som säger att de inte orkar leva för en pytteliten sak som inte står rätt till, eller flera grejer. Vi skall inte behöva tänka att vi inte orkar leva, för vi kan och orkar leva, för vi vågar åtminstone leva. Till och med dom alla i fattiga länder som inte har det lika lyxigt, när vi har det. Vi har det väldigt lyxigt, och när en småsak går snett så blir vi galna och orkar inte med livet omkring oss. Se på oss, vi är bortskämda och vårt liv är även bortskämt.

Det är ofta så att när något går snett så faller man i ett svart hål och säger att man inte kan leva längre utan personen, saken eller någonting vid sin sida. Det kan man, bara om man accepterar ödet och går vidare i livet även om tanken känns för grymt. Att vi alla tänker så här som jag precis nu gör, vi säger saker och ting men ändå fortsätter vi med att säga att livet kan dra åt helvtetet eller att kraften till att leva inte finns kvar.  Är vi så sjuka i huvudet att vi tar självmord, är vi för svaga som inte orkar motstå det onda. Och se på dom fattiga, gör dom det? Det tror jag inte. Jag bekänner att jag är en av dom bortskämda som klagar ibland.


Vi ska våga leva trots allt.