Nu har det gått två och halvt dygn sen jag kom hem. Föräldrarna ler bara så brett varje gång de ser mig nyvaken med ett katastrof frisyr eller när jag står i dörröppningen för att kolla vad de gör. Mamma ler bara utan att säga någonting, eller så vill hon kramas. Men jag gillar inte kramas, men jag förblir bara en docka att kramas med och sedan gå min väg. Mest är det pappa det syns på, både inuti och på utsidan. Han gör saker och skrattar när jag skrattar åt någonting. Pappa blir arg när någonting inte går som han vill och han svär rätt mycket att jag lätt kan avläsa när han talar.

Jävla skit! Fan! Helvete! Fan också!

Men ändå är de glada att ha en dotter i deras stora hus. Alldeles nyss kom pappa förbi och påstod att han inte kan sova så börjar han syssla med trådlösroutern istället även om jag säger att han kan fixa det senare på dagen istället för nu, mitt på natten. Som sagt, han är en pappa som vill att allt och alla ska fungera. Ett krångel accepterar han absolut inte. Allt från el till människliga inre organ.  Mamma är inte ett dugg lik pappa, hon är mer en lugn typ som broderar, dricker kaffe, spelar spindelharpan, rider med halvsyrran eller tittar på CSI och gör det hon är bäst på. Mamma är bara så... mamma. Ni får leta efter bättre föräldrar att ni har blivit begravda.

Pappa & Mamma <3




Beloved. Always. Forever.