Jag bläddrade igenom alla mina dikter på en sida, och hade lust att lägga ut den här dikten. Den skrev jag när folk inte trodde på mig när jag sa sanningen, en gång för länge sen.


Varje dag lever jag i en dimma som döljer mina känslor
Bakom mitt leende, och jag vet att det finns en dag


Någon dag då jag skall förstå
Hur jag fungerar, vem jag är, vad jag är
Jag vet att jag lever, men det känns som om jag dog för längesen


Jag kan inte förstå varför det händer, med mina andetag
Jag vet bara att jag ska förstå en dag, och titta tillbaka över min axel
Då jag står och delar ut mina egna andetag mot slutet


Någon dag då jag skall förstå
Varför ni gör så som ni gör, vad ni försöker göra mot mig
För min svaghet, mina känslor och min själ ni försöker skada
Med era hårda ord, och ni tror inte ett dugg på mina sanna ord
Fast det finns något annat jag inte har förstått på egen hand än


I bland önskar jag att ni kunde stanna till och lyssna på era tårar
Så ni kanske förstår och respekterar mig för den jag är
För det finns en dag då ni alla kommer att förstå


Precis som jag, det kommer en dag
För mig, för oss som skall förstå vem jag är
På djupet av själen hos mig


Än väntar jag på


Någon dag jag skall förstå...

Jag har varit borta från Örebro i nästan en månad nu och jag saknar livet där. Jag saknar mina katter, gosa med dem och leka med dem. Jag saknar även att gå på stan och råkar se andra som jag inte är kompis med, i ögonvrå och tjuvlyssna på dom. Okej, jag erkänner att jag brukar göra det. ;) Vem gör inte det, liksom. Eller så beror det mest på vad folk pratar om, är det tråkigt så går jag min väg och låter mig själv leva in i min egna värld. Eller att gå på stan tillsammans med någon, bara för att få köpa någonting. På nästan en månad har jag inte gått in på en enda klädsaffär, eller skoaffär. Bara mataffär och IKEA. Det är nog min rekord på länge. ;) Men snart är den där Emy tillbaka i Örebro. Jag kommer att finnas med nästa fest, på fredag. Tillbaka i sociallivet, på riktigt. Men mest av allt saknar jag min lägenhet & mina kisseälsklingar!

Tidigare ikväll kom syrran och Peter hit, det blev tacos att äta och sedan åka över till halvsyrran för att snacka lite och för mig träffade jag äntligen deras fluffiga katt, Findus. Han kommer från samma stället där mammas katt, Tussan kom ifrån. Jag minns hur jag och pappa försökte fånga dem för att ta hem dem, eftersom de levde ute vid stallet. På bara månader, så har Findus blivit så stor och vacker! Jag bidrar med ett par bilder på honom. :)
Kaninen är pojkarnas, Stampe heter den.


  

Nån timme innan jag gick upp för att lägga mig, så tuppade Peter av i soffan så satt jag med syrran o pratade om allting. Det är typ en del av det bästa. Att sitta med sin syster och prata om allt mellan univserum och djupet av jorden.

I morgon ska jag åka med syrran och Peter mot stan, eller vart de nu vill bli fotograferad. :) Dom önskar sig en tavla med bästa bilden av morgonsdagen när syrran fyller år, den tionde maj. :) Fast de kommer att få den lite senare i maj eller något likadant. Kanske på hennes examen. Vi får allt se hur det blir framöver.

Usch, jag pratar strunt. Det känns bara som det. Nä. Nu publicerar jag inlägget och sedan se på nån skräckfilm, som är nummet ett över allt annat som komedi, romantik, drama och dylikt. God natt!

Jag saknar dig. Jag har försökt nå dig. Jag har hört av mig till dig. Jag har berättat allt för dig. Jag har gjort allt för dig. Jag saknar dig... Ända sen jag lämnade dig kvar ensam.  Det känns som om jag inte kan nå dig för att jag svek dig. Jag lovade dig en gång att alltid stanna kvar och genomgå den stora dagen tillsammans med dig. Jag saknar dig och jag vill säga förlåt för allt. Hör av dig... Jag vill inte behöva tacka för alla minnen jag fick tillsammans med dig, för att jag vill skapa nya.

Trots allt är vi grannar. Men du är onåbar...

Jag läste i min gamla blogg på vverbatim och jag såg att jag var som sämst i själen där. Jag kan nästan inte känna igen mig i texten där jag skrev och jag kan inte ens minnas, det är länge sen sist jag såg världens sol gå upp i mina ögon, genom fönster, bakom trädet. Inlägget nedanför skrev jag den 9 oktober, klockan sju på morgon.

"Klockan sju på morgon, och solen är på väg upp. Jag kan se hur himlen börjar ljusna till ovanför det höstliga trädet bredvid garaget. Fåglarna ska snart börja flyga i himlen som gryr. Fåtal fönstren hos grannarna har tänts, och svaga skuggorna i deras kök. Solen är på väg. Jag lyckades vinna lite trötthet när jag tappade upp ett hett bad för mig för en timme sen. Tröttheten kom under tiden jag låg och läste Vecko Revyn & SOLO. Jag gäspar då och då, först vid sju på morgon (!), inte för tre eller sex timmar sen. Min morgon har börjat. Jag äter ett mjukt brunt bröd och ett mugg hett te med jordgubbsmak. Min första morgon, en riktig en. På länge. Tidiga morgorna är faktiskt mysiga. God morgon, världen."


Det beror på att jag har folk omkring mig så blir det automatiskt för min kropp att välja att gå o lägga sig nu. Men dock somnar jag inte längre vid sju på morgon, snarare runt tre, fyra på morgon. Jag kämpar, men ändå låta tiden ta sin tid. Sakta men säkert.

Jag kämpar fortfarande än.

Jag låg och tittade på TV FAKTA som handlade om plastikoperationer och dylikt. När den skulle ta slut, så visade det till nästa avsnitt skulle handla om Cathie Jung. Hon fångade mig så jag var bara tvungen och kolla upp på internet.

Hon är 68 år och har världens smalaste midja på 38 cm. Rekord nog har hon haft ett korsett på sig dygnet runt i 25 år som skapade världens smalaste midja och hon bär även den hela tiden, utom när hon duschar. Nu förstår ni varför jag var tvungen att kolla lite på internet? :)


Bild: Från Google.

Är det inte fult och sjukt?

Casper är verkligen en duktig katt, samtidigt den bästa att fota. ;) Andra katter i huset är flitiga av sig så de håller aldrig sig stilla utom han, kolugn men samtidigt kan han vara väldigt tokig i att gosa. Det är nästan omöjligt att inte få fota honom med hans blåa ögon. 

Casper är vacker.

För att sanningen ska komma fram, så låg jag och bläddrade igenom olika hemsidor med skorna och dylikt. Herrejävlar, jag mår illa av att ens se gladitorsandaler i vilken färg som helst. De är sjukt fula, så jävla fula. Det är som att se en 50 åring tant gå omkring i dom, någonstans i Rom.

Jag respekterar dom som inskaffar såna tantsandaler. :) Puss!