Det hänger rosor överallt ser jag på MSN. För att tillägna rosen till den döde, Engla som har blivit mördad. Jag har aldrig tyckt att man ens överhuvudtaget ska behöva beklaga för någon man knappt känner och att sätta upp en ros bredvid namnet. En ros eller en miljon rosor får inte tillbaka ett liv. Jag har helt enkelt aldrig varit en sådan som visar hänsyn. Inte ens WTC, tsuamivågen, Lindh´s död, påvens död och så nu, Englas död. 

Även om jag tänker mig i deras situation, skulle jag tycka synd om dem som satsar och tycka synd. Det som är gjort, är gjort. I mitt lilla huvud står det "onödigt". För min del räcker det med dom jag känner och älskar - i den delen skulle jag gråta floder - och jo visst kan jag beklaga sorgen för någon som var vän till nära & kära i mitt liv för att vara artig. Men annars är allt annat långt ifrån mitt hjärta och min själ. Även om någon kommer med en stor och käftig argument, faller jag inte på knä och ber till Gud om förlåtelse för att jag har total brist på empati för dom som har lämnat sitt liv på jorden. Jag tror iallafall på livet efter döden och att livet där är bättre, så det är nog anledningen att jag är så här.

En dag minns jag starkt då jag började garva när lärarna på Manillaskolan började tala allvarligt om påvens död. Jag tror att Xaxxi minns det rätt bra. ;) Det är inte bara döden jag skrattar åt. Skadeglädjen är typ en del av mitt liv. Det är helt enkelt en del av vår grymma värld.

PS: Jag är bara Emelie. Puss på dig. DS