Jag ser att en ännu morgon har fötts på nytt och det är så längesen sist jag föll ner till REM-sömn innan solen föds. Nu, när det är sommartid så blir det en timme sen för mig och jag är tacksam att jag har någon som är, typ, alltid vaken under sena timmar då dimman lägger sig över marken i hela Örebro. Självklart är det Joey, den lilla ängeln som himlen tappade bort för tjugo år sen.

Alla sover, alla drömmer. Tänk om det kom en dag då alla inte vet att det är slutet av världen? Eller när alla är ute och går, när fåglar sjunger i skyn... Vet de då att det skulle vara slutet av världen? Inte jag, inte du, inte dom eller någon annan vet. En vacker dag kommer det, då allting faller utan förvarning. Det skulle vara slutet av världen, den dagen. Ändå ligger alla under sina varma täcken, med ansikten begravda i deras kuddar. Alldeles trygga, under täcken som de i sina drömmar, tror är deras sköldar av stål. Ändå avundas jag er. Jag kan inte sova om klockan inte är efter tre.

Det finns inget svar på varför, det är bara en tanke som säger att det är för tidigt. Alldeles för tidigt om man lägger sig före tre, och det ger en ful känsla om man tänker lägga sig i sängen. Det känns bara så fel. Det känns rätt att krypa ihop under täcket och finna den bekvämaste ställning att ligga och sedan sluta ögon, när det är vid fyra - fem... Ibland sju.  Alldeles rätt, skönt och tryggt.  Just nu är jag lite för fixerad vid denna blogg, så jag har svårt att hålla mig ifrån den. Jag har nog suttit här fast vid denna blogg sen klockan två. Jag lär nog vara fixerad i dagar, veckor framöver.

Jag försöker lova, eller räck upp handen för er som vill att jag ska försöka blogga flitigt!