Jag låg och tänkte igenom minnen. Då kom jag ihåg en dag hos fd. fosterfamiljen som jag bodde hos i tio år i Stockholm. Det var en kväll då jag satt i hörnet av rummet, bakom bakdelen av våningsängen och jag läste sådana töntiga tidningar som var populär förut, Kamratposten. När jag satt och läste, då kom min fd. fostersyster hem med några kompisar, efter att ha tränat handboll eller att ha pluggat hos någon. Då såg de mig och frågade henne en sak om mig, som jag fick veta under middagen då fostersyrran berättade. Det fick mig att inse en ny sanning om hörande. Att hörande kan vara så jävla dumma, för frågan var: