Idag satte jag äntligen ner mig på bänken inne i väntrummet på färjan Pluto efter sex timmars resa. Nu var jag äntligen hemma i Gräsö, bara inom några minuter. Genom fönstret tittade jag på hur havet glittrades av solnedgången som höll sakta på att gå ner rakt ovanför Forsmark. Himlen förändrades sakta till orangetonade från himlens originalfärg, alldeles klarblå. Utan några moln. Det var alldeles för vackert att jag var tvungen att stanna världen ett par sekunder med mobilkameran. Vad är vackrare än en solnedgång som får havet att glittrar och ändå så stilla, som om det är vindstill?

I dag var nog den dagen då jag aldrig har upplevt tidigare. En rejäl bakfylla. Den vill jag fanimej inte uppleva igen. Aldrig. Kom inte tillbaka, Herr Bakfylla. Jag måste nog sluta att dricka upp vinboxarna, och börja med flaskor istället. :) Men det är mitt val om hur jag ska göra, lite senare. Men just nu vet jag att jag inte har lust att festa på ett tag. Till och med valborgsafton.

Jag vet inte ens när jag återvänder till Örebro. Men jag måste återvända dit innan R flyttar från Örebro för gott. Man måste ju få gå ut i naturen tillsammans med henne och fotograferar världen.

Mitt svar: För mig finns det ingenting som är vackrare än en solnedgång vid havets ände.