Jag läste i min gamla blogg på vverbatim och jag såg att jag var som sämst i själen där. Jag kan nästan inte känna igen mig i texten där jag skrev och jag kan inte ens minnas, det är länge sen sist jag såg världens sol gå upp i mina ögon, genom fönster, bakom trädet. Inlägget nedanför skrev jag den 9 oktober, klockan sju på morgon.

"Klockan sju på morgon, och solen är på väg upp. Jag kan se hur himlen börjar ljusna till ovanför det höstliga trädet bredvid garaget. Fåglarna ska snart börja flyga i himlen som gryr. Fåtal fönstren hos grannarna har tänts, och svaga skuggorna i deras kök. Solen är på väg. Jag lyckades vinna lite trötthet när jag tappade upp ett hett bad för mig för en timme sen. Tröttheten kom under tiden jag låg och läste Vecko Revyn & SOLO. Jag gäspar då och då, först vid sju på morgon (!), inte för tre eller sex timmar sen. Min morgon har börjat. Jag äter ett mjukt brunt bröd och ett mugg hett te med jordgubbsmak. Min första morgon, en riktig en. På länge. Tidiga morgorna är faktiskt mysiga. God morgon, världen."


Det beror på att jag har folk omkring mig så blir det automatiskt för min kropp att välja att gå o lägga sig nu. Men dock somnar jag inte längre vid sju på morgon, snarare runt tre, fyra på morgon. Jag kämpar, men ändå låta tiden ta sin tid. Sakta men säkert.

Jag kämpar fortfarande än.