Bara för att M sitter och tjatar att jag ska stanna kvar i Örebro så länge det går. Men pengarna som ska ramla in i mitt konto kommer att direkt betalas för att få det överstökat så vet jag inte alls om jag ska stanna kvar i Örebro i några dagar eller om jag har råd nog som räcker att jag kan stanna hela juli ut och tills skolan börjar. Jag hatar när pengarna har makt och att ha katter kostar en del också. Men det ordnar sig. Men trots det så ska jag äntligen shoppa på IKEA inom kort som att skaffa en sängram (äntligen!), en soffa och dylikt som fattas i lägenheten. Jag längtar faktiskt. ;)

Jag måste verkligen ta mig i kragen och börja städa sovrummet. Jag ska börja "rensa" och kasta jag inte vill ha kvar och dylikt inför flytten eftersom jag kommer inte att finnas här hemma när föräldrarna flyttar till huset i Björnäs. Jag skulle ha börjat för en vecka sen men jag har inte orkat ett dugg. Det är bara och se om jag orkar imorgon.

Jag orkar i allafall inte lägga upp nån bild nu. Godnatt.

I dag fick mina föräldrar veta att huset i Björnäs är deras.

Det innebär att jag kommer inte att få åka över havet som ofta slår till i vågorna när färjan åker mot Gräsö, där jag har levt i 20 år med alla mina barndomsminnen och ett perfekt sommarställe. Pappa har levt här på Gräsö i 50 år, hela 50 år som en ö-bo. Men självklart kommer man att få åka tillbaka dit, det är inte så långt ifrån Björnäs heller eftersom halvsyrran Linda bor kvar där. Även pappas släkt (som vi träffar mycket sällan). :) Men ändå är det skönt på något sätt att börja från början. Jag älskar iallafall att flytta för då får man "inreda" sitt rum vart sängen skall stå, vart helkroppspegel skall stå och dylikt. Morsan har börjat prata om att ha det ljusa rummet på övervåningen som sovrum! Detta rum ville jag ju ha! Jag som är sjukt less på ett mörkt sovrum... Men det är ju dom som ska bo där på heltid, inte jag. Det verkar som om inflyttningen blir efter 1 augusti, redan. Jag bidrar med några bilder från gården i Björnäs.

                   

Bild 1: Vardagsrum. Annorlunda med trä som fondvägg, med parkettgolv <3
Bild 2: Ett rum med öppen spis.
Bild 3: Sidan av köket som jag älskar, så vitt. :) Nedrevåningen.
Bild 4: Andra sidan av köket. Nedrevåningen.
Bild 5: Köket på övervåningen. Så fin. Men onödigt att ha 2.
Bild 6: Bastu :D :D
Bild 7: Tvättrummet på nedrevåningen.
Bild 8: Ut mot hallen från vardagsrummet. Det röda tänker jag fan måla om till vitt.
Bild 9: En av duschrummen i huset.
Bild 10: Sovrummet jag vill ha. :(
Bild 11: Terassen i övervåningen, gissa om jag älskar den.
Bild 12: En del av gården.
Bild 13: -ll-
Bild 14: Gården med huset.
Bild 15: Jättestallet för mammas 2 hästar. :D
Bild 16: Hästboxarna inne i stallet.
Bild 17: Vår mark bakom stallet. Något för mammas hästar åtminstone.

Hm. Det blev inte bara några bilder, tydligen. Bara så att syrran Elin får se det mesta eftersom hon har inte varit där och tittat. :) Vi vinner även typ en timme på allt. En timme mindre resa, en timme mer sömn, mindre avstånd till allt. Men det enda jag inte förstår är hur allt som finns här, ska med dit. Säkert 50% av allt ska till soptippen men annars är det ändå så mycket att ta med. Alla katter, hundar, hästar. Haha. :) Dessutom ligger Björnäs närmare Tögen. Större möjlighet att ses när Malin hänger med sin älskade dit under somrarna så länge de håller ihop. ;)

Det enda jag kommer att sakna mest är vinden från havet som leker med mitt hår.

För en stund sen skrev Dii till mig och frågade om jag hade hört talats om Slå dig fri, Emelie av Dia psalma och jag kände igen den. Jag minns att jag gillade låttexten något oerhört mycket för några år sedan eftersom jag känner mig påmind i texten men dock inte det med misshandeln! Eller kanske han som bor i mitt huvud...

Man ska lämna det skepp som sjunker
och rädda det som räddas kan
inte göra som du gjort i åratal
bara klättra högre i skeppets mast

När toppen på masten till slut är nådd
så finns det ingenstans kvar att fly
det enda du kan göra då är att se
ditt liv förstöras för all framtid

Med hårda sparkar och slag
med värkande armar och värkande ben
har det gått ännu en dag
snälla, lämna skeppet innan det är försent

Slå dig fri, Emelie
slå dig fri, lev ditt liv innan allt är förbi

Du säger att du har känslor kvar
och tror att allting är ditt fel
du säger att han brukar vara snäll
fast han slår dig nästan varje kväll

Men ingenting är ditt fel
bara han rår för sina fel
nu när skeppet snart skjunkit helt
lämna det innan du följer med

Slå dig fri, Emelie
slå dig fri, lev ditt liv innan allt är förbi

Med hårda sparkar och slag
med värkande armar och värkande ben
har det gått ännu en dag
snälla, lämna skeppet innan det är försent

Slå dig fri, Emelie
slå dig fri, lev ditt liv innan allt är förbi

"Jag trodde att jag var en av dem som aldrig grät inför andra. Jag har alltid tyckt att gråta inför andra är en renlig skam. Gråter man inför någon annan, måste man straffa sig själv på något sätt. Jag ansåg det och jag valde att undvika att gråta framför andra. Jag lyckades gömma mina tårar i femton år, nästan. Det är endast min familj har sett mig fälla tårar ur ögonvrårna som liten men det slutade komma tårar när jag började växa. Jag lät inte någon se mina tårar.

Mina tårar är dyrbara och när mina tårar börjar brännas bakom ögonglobar då begraver jag mitt ansikte under en mössa eller en tröjluva. Jag lät inte mig själv fälla en enda tår när jag föll och skrapade bort hud på knän eller skapat ett stort, blodigt och köttigt sår på underarmen av en olycka i grundskolan då jag föll nedanför en stenvägg.

Jag valde att skratta, jag skrattade varje gång jag skadades. En skrattande väg var vad jag valde, inte den skamliga, gråtande väg. Inte en enda vän under alla år på grundskolan hade lyckats se mig gråta oavsett vad de gjorde. De mobbade mig aldrig, de försökte aldrig få mig att gråta trots att jag blev slagen. Jag lät pojkar slå mig att min hud framkallade blåmärken på axlar och ryggen. De trodde att jag var så stark, på grund av min kropp. De började slå mig igen så fort de blågula eller lila blåmärken försvann. Jag skrattade varje gång jag blev slagen. Trodde de att min hud var gjord av stål? Utsidan på mig liknar kanske stål, men insidan liknar glas.

Jag lät mina dyrbara tårar rinna av sig varje gång jag var ensam. Helt själv i ensamheten, utanför och inuti mig. Att gråta framför någon, är som att blotta sig framför någon. Det är en skam, en renlig ful skam. Jag har inte lust att gråta som ett 6åring barn, för jag kan inte gråta fram mina dyrbara tårar efter att mänskliga ögon har sett dem. Det är så jävla skamligt gjort av mig att någon såg mig gråta, mina dyrbara tårar som inte är värd att se på förutom jag själv. Folk säger att de finns där för mig, och jag ska säga till dem när jag behöver deras sällskap när jag blir deprimerad. Problemet är att när jag väl är deprimerad, så avvisar jag folk. Hur kan jag då be om deras sällskap, när jag inte vill eller vågar?

Min största rädsla är att behöva trösta någon som gråter. Jag är livsrädd att någon börjar gråta framför mig för att jag inte vet hur jag ska göra, hur jag ska säga, hur jag ska trösta men jag vet att man bara behöver vara där, låta personen känna att jag finns där så hon eller han kan berätta. För jag har inte lärt mig av någon som tröstade mig när jag grät för det har inte hänt, eller jo en gång men då minns jag inte det. Jag är dålig på att svara på frågor ifall de frågar saker, eller att jag ska säga saker som gör dem glad. Jag kommer bara att bli förstenad och glor på hur de bölar och gråter floder framför mig. Jag anser mig själv som en dålig människa som gör inget, bara sitta och tänka på sitt eget liv än andras. Jag vet inte ens hur jag ska hantera ifall någon nära någonsin bryter ihop framför mina mörkblåa ögon i ett nyktert fall.

Men innerst i mig, kommer jag alltid att veta att varje ängel gråter."



Än så länge är det bara två utanför familjen som har lyckats fått se mina tårar. Jag vet att det finns flera dagar längre fram i framtiden då jag förstår att jag kan gråta ut hos någon jag känner mig trygg med. Men jag har inte accepterat det än.

Bara för att jag skuttade igenom olika bloggar där folk har ritat av olika bloggerskor och då blev jag sugen på att rita igen! Dumma mig som glömde blypennor och pappren kvar i Örebro. Kanske ska man ta och se om det finns i Öregrund att köpa... Jag tror inte att jag kan vänta till augusti. Och så är jag faktiskt sugen på att skaffa en ritplatta till dator, så jag kan rita i Illustrator. Jag vet inte, jag måste fundera lite till eftersom jag har inte lust att sitta vid dator hela dagarna på grund av mitt intresse för det kreativa. :)

I dag pratade man med föräldrarna om att köpa en ny soffa, för den jag har nu hemma i Örebro är för stor för mig när Malin flyttar ut. Jag vill ha något ljust och mindre, och de accepterade. Men naturligvist blir det jag som betalar denna gången för soffan ifall jag haffar nån soffa. :) Jag har lust att bara ändra hela lägenheten. Tvhyllan har jag fixat, så får jag sälja min nuvarande tvbänk (åt Peter) och så tänker jag ta bort datorbordet. Jag gillar inte den längre så får vi se vad vi ska göra med den, trots att det finns en som är intresserad av att köpa den. Och så verkar det som om jag ska skaffa nytt bord och stolar av en kompis, istället för den jag har därhemma som är lite för gammalt. Jag byter typ ut allt mot nytt utom sovrummet som är fortfarande ofixad. Någon gång får jag ta itu med sovrummet... Frågan är bara när? :)

Har jag berättat för er att jag är sugen på en egen studio? Allt! Kameran, flera objektiv, stativ, blixt, reflexskärmar, bakgrunder, belysningar och allt annat. Men hur ofta skulle jag få chans att få fotografera folk i min framtida studio inom snart? Ingen ide, så får jag drömma tills jag blir äldre och då får vi se vad jag gör om sisådär 10 år.

Emelie har många drömmar.