"Jag trodde att jag var en av dem som aldrig grät inför andra. Jag har alltid tyckt att gråta inför andra är en renlig skam. Gråter man inför någon annan, måste man straffa sig själv på något sätt. Jag ansåg det och jag valde att undvika att gråta framför andra. Jag lyckades gömma mina tårar i femton år, nästan. Det är endast min familj har sett mig fälla tårar ur ögonvrårna som liten men det slutade komma tårar när jag började växa. Jag lät inte någon se mina tårar.

Mina tårar är dyrbara och när mina tårar börjar brännas bakom ögonglobar då begraver jag mitt ansikte under en mössa eller en tröjluva. Jag lät inte mig själv fälla en enda tår när jag föll och skrapade bort hud på knän eller skapat ett stort, blodigt och köttigt sår på underarmen av en olycka i grundskolan då jag föll nedanför en stenvägg.

Jag valde att skratta, jag skrattade varje gång jag skadades. En skrattande väg var vad jag valde, inte den skamliga, gråtande väg. Inte en enda vän under alla år på grundskolan hade lyckats se mig gråta oavsett vad de gjorde. De mobbade mig aldrig, de försökte aldrig få mig att gråta trots att jag blev slagen. Jag lät pojkar slå mig att min hud framkallade blåmärken på axlar och ryggen. De trodde att jag var så stark, på grund av min kropp. De började slå mig igen så fort de blågula eller lila blåmärken försvann. Jag skrattade varje gång jag blev slagen. Trodde de att min hud var gjord av stål? Utsidan på mig liknar kanske stål, men insidan liknar glas.

Jag lät mina dyrbara tårar rinna av sig varje gång jag var ensam. Helt själv i ensamheten, utanför och inuti mig. Att gråta framför någon, är som att blotta sig framför någon. Det är en skam, en renlig ful skam. Jag har inte lust att gråta som ett 6åring barn, för jag kan inte gråta fram mina dyrbara tårar efter att mänskliga ögon har sett dem. Det är så jävla skamligt gjort av mig att någon såg mig gråta, mina dyrbara tårar som inte är värd att se på förutom jag själv. Folk säger att de finns där för mig, och jag ska säga till dem när jag behöver deras sällskap när jag blir deprimerad. Problemet är att när jag väl är deprimerad, så avvisar jag folk. Hur kan jag då be om deras sällskap, när jag inte vill eller vågar?

Min största rädsla är att behöva trösta någon som gråter. Jag är livsrädd att någon börjar gråta framför mig för att jag inte vet hur jag ska göra, hur jag ska säga, hur jag ska trösta men jag vet att man bara behöver vara där, låta personen känna att jag finns där så hon eller han kan berätta. För jag har inte lärt mig av någon som tröstade mig när jag grät för det har inte hänt, eller jo en gång men då minns jag inte det. Jag är dålig på att svara på frågor ifall de frågar saker, eller att jag ska säga saker som gör dem glad. Jag kommer bara att bli förstenad och glor på hur de bölar och gråter floder framför mig. Jag anser mig själv som en dålig människa som gör inget, bara sitta och tänka på sitt eget liv än andras. Jag vet inte ens hur jag ska hantera ifall någon nära någonsin bryter ihop framför mina mörkblåa ögon i ett nyktert fall.

Men innerst i mig, kommer jag alltid att veta att varje ängel gråter."



Än så länge är det bara två utanför familjen som har lyckats fått se mina tårar. Jag vet att det finns flera dagar längre fram i framtiden då jag förstår att jag kan gråta ut hos någon jag känner mig trygg med. Men jag har inte accepterat det än.

Bara för att jag skuttade igenom olika bloggar där folk har ritat av olika bloggerskor och då blev jag sugen på att rita igen! Dumma mig som glömde blypennor och pappren kvar i Örebro. Kanske ska man ta och se om det finns i Öregrund att köpa... Jag tror inte att jag kan vänta till augusti. Och så är jag faktiskt sugen på att skaffa en ritplatta till dator, så jag kan rita i Illustrator. Jag vet inte, jag måste fundera lite till eftersom jag har inte lust att sitta vid dator hela dagarna på grund av mitt intresse för det kreativa. :)

I dag pratade man med föräldrarna om att köpa en ny soffa, för den jag har nu hemma i Örebro är för stor för mig när Malin flyttar ut. Jag vill ha något ljust och mindre, och de accepterade. Men naturligvist blir det jag som betalar denna gången för soffan ifall jag haffar nån soffa. :) Jag har lust att bara ändra hela lägenheten. Tvhyllan har jag fixat, så får jag sälja min nuvarande tvbänk (åt Peter) och så tänker jag ta bort datorbordet. Jag gillar inte den längre så får vi se vad vi ska göra med den, trots att det finns en som är intresserad av att köpa den. Och så verkar det som om jag ska skaffa nytt bord och stolar av en kompis, istället för den jag har därhemma som är lite för gammalt. Jag byter typ ut allt mot nytt utom sovrummet som är fortfarande ofixad. Någon gång får jag ta itu med sovrummet... Frågan är bara när? :)

Har jag berättat för er att jag är sugen på en egen studio? Allt! Kameran, flera objektiv, stativ, blixt, reflexskärmar, bakgrunder, belysningar och allt annat. Men hur ofta skulle jag få chans att få fotografera folk i min framtida studio inom snart? Ingen ide, så får jag drömma tills jag blir äldre och då får vi se vad jag gör om sisådär 10 år.

Emelie har många drömmar.

Denna blogg är egentligen ett rent katastrof även om det inte syns. Jag måste fundera i ett tag till innan jag bestämmer mig för att börja från början. Med inlägg, eller en ny blogg. Nej, jag kan verkligen inte lämna denna cuoreee.blogg.se men vi får se hur det blir. Jag kanske kan skita i att fixa inlägg i katagorier, och börja från och med nu? Men ja, nu tänker jag ta och glutta lite på nån film som ligger och väntar i Downloadmappen. :)

Puss!