Det vore otroligt om det någonsin kom en dag då vi inte skrattade en enda gång. Världen skulle vara alldeles mörk, död och oexisterande. Inte ett enda skratt, ett leende - ett katastrof i vår värld. Helt enkelt. Jag vet att jag har talat ut den här tanken tidigare.

Tänk om det kommer en vacker dag då vi kan andas utan vår luft, vår vind. Utan våra egna lungor. Skulle det vara alldeles för fel? Skulle vi framstå, som... Konstiga människor? Missfostrar som inte andas men ändå leva? Nä, det där tror jag inte på. Bara en tanke, en liten fundering.

Det finns folk som säger att att kärleken suger, att de skadar och så. Det går inte att säga att man hatar kärlek och att de inte borde finnas. Men det är ju det som håller världen levande. Det är ju genom oss som gör så att det håller världen vid liv genom vinden, regnet, jorden, djuret, växter och allting.  Att kärleken ens finns är för att hålla världen levande. Det räcker att vara natural.

Är det inte lite konstigt att tänka på att om vi inte tänker, så finns vi inte. Vår hjärna är nummer ett av allt. Vi tänker på vad vi skriver, vad vi gör, vad vi tänker på, vad vi drömmer om, vad vi äter, vart fötterna ska till, vart fingrarna ska vara, åt vilket håll ska ansiktet vara, att minnas... Allting.

Tänker vi inte, finns vi inte.